Så här började det
Den 3.2.1996
spelade ingen mindre än Jimmy Smith på Vanha (Gamla Studenthuset i
Helsingfors).
Det var mitt första
konsertrecensionsuppdrag för Hufvudstadsbladet. Med tanke på artisten kan man
säga att det verkligen började bra. Tilläggas kan, att man kände sig en aning
viktig ännu på den tiden – och kanske några år framöver.
Tidningen hade inte haft någon regelbunden jazzrapportering på många år. Nu satsade man med både en artikel inför konserten och en recension (bilden).
Här är texten i den form jag
levererade den på en 3,5 tums diskett efter en kortare spårvagnsresa Vill
minnas att det var 2:ans skuru (spårvagn) på den tiden:
Jimmy Smith i Gamla studenthuset
Jimmy Smith,
Hammond B-3
Herman Riley,
tenorsaxofon och flöjt
Terry Evans,
gitarr
Jimmy Jackson, trummor
Det började bra, en smockfull sal med diggare mest av det yngre slaget. På scenen tre musiker, som verkar ha varit med förut. Den ultracoola Jimmy Smith sätter sig framför den mahognybruna orgeln med ansiktet mot publiken. Det första numret blir en introduktion till kvällen, tror man i detta skede. Alla musiker får säga sitt. Hårdbop i traditionell anda. Snabba löpningar på manualerna utan att förändra en min medan fötterna trampar fram walking bass-linjer. Publiken är utom sig. Det nästa numret följer samma stil. Publiken fortsätter att vara utom sig.
Fortsättningen
av den sena kvällen erbjuder tyvärr inte så många trevliga överraskningar.
Låtvalet har tydligen påverkats i hög grad av sextiotals-boomen vi upplever i
dag inte minst tack vare alla samplande acid-jazzare. Det blir mest musik, som
tiderna var avsedd att konkurrera med Beatles. Bandet spelar mest Rhytm &
Blues och funk. Det verkar lite som slöseri med resurser att importera en så
betydande musiker som Jimmy Smtih för att spela den typ av musik man i vårt
land kan höra på nästan vilket utskänkningsställe som helst.
Blues-köret
varvas med Nature Boy, i vilken Herman Rileys flöjt får
huvudrollen. Herman Riley framstår som kvällens hårdast svängande solist. Jimmy
Smith hörs inte mycket på Nature Boy.
Efter
naturpojken blir det mera playin the blues and paying the dues. Ett
obligatoriskt, säkert välment men uttråkande trumsolo följer, ett latino-nummer
mellan varven och sedan mera blues och funk. Den som väntade sig en konsert på
popvis, en spelning som fungerar som reklam för den senaste skivan blev
besviken. Den som hade förväntningarna inställda på en jazzkonsert blev också
besviken. Men helt gäckad i sina förhoppningar kan man knappast bli om man
känner till den verkliga magnituden av Jimmy Smith. Det skulle ha känts fel att
missa detta unika tillfälle och redan det faktum, att Jimmy Smith gör sitt set
på den välbekanta vanha-scenen är en stor händelse i det husets historia. En
succé för arrangörerna, som nu då det kommit in så mycket dollars kunde
överväga att göra något åt utskänkningsservicen på stället. Den och de därtill
hörande kilometerlånga köerna stinker nämligen.
Jan-Erik Holmberg
Publicerad i Hufvudstadsbladet den 5.2.1996
