Så bra att man behöver två?

Det var en liten överraskning för mig att jag äger två exemplar av skivan Lookin’ at Monk. Men så kan det gå då minnet inte blir bättre med åren.

Informationen på skivpärmen är ju ganska oemotståndlig; Johnny Griffin och Eddie ”Lockjaw” Davis spelar Thelonious Monks låtar. Därför har jag tydligen två gånger ansett mig behöva skivan. Den ena gången till priset 6 €, den andra för 7 €. Tyvärr vet jag inte vilken är köpt senare, så det är omöjligt att säga något om kursfluktuationerna gällande begagnade exemplar av skivan.

Skivan är inspelad år 1961 och förutom de två tenorerna spelar pianisten Junior Mance, basisten Larry Gales och trumslagaren Ben Riley – en bra sammansättning för Monks sju stycken. Griffin, som kallade för världens snabbaste saxofonist, hade redan spelat med Monk medan Gales och Riley ännu hade det framför sig.

Att skivan var ett bra köp konstaterade jag säkert (bägge gånger) direkt då den utmärkt svängande In Walked Bud startar, med två tenorer som i oktaver spelar temat. Lockjaw hörs i högra kanalen och Griffin till vänster. Vardera spelar var sin ballad; Griffin tar ’Round Midnight medan Davis spelar Ruby My Dear.

Junior Mance lägger upp fina, vackra och spänningsfyllda ackord. Han är betydligt närmare Bud Powell än Monk, men man hör också äldre jazz- och bluesrötter i hans koncisa och detaljerade spel. Gales och Riley garanterar en intensiv sväng skivan igenom.

Samtliga stycken hör till de mest kända av Monks kompositioner. Man har arrangerat materialet lätt genom att exempelvis dela upp temorna mellan blåsarna och genom att skapa dramatik genom rytmisk variation mellan låtarnas delar.

Jan-Erik Holmberg