Mehldau släpar nu mest på progekorset i stället för Bebopbojan

Brad Mehldau

Jacob’s Ladder

(Nonesuch, 2022)

Det är stora format och än större kontraster på pianisten Brad Mehldaus skiva. Av Rushlåten Jacob’s Ladder bygger han en svit med själva låten i mitten. Men det är inte så lätt att känna igen det kanadensiska progbandets sång om man inte är en inbiten Rushdiggare.

Betydligt lättare är det med bandet kanske kändaste låt, Tom Sawyer. Den är kanske avsedd att vara en någorlunda radiovänlig och igenkännlig bit, men å andra sidan är nästan åtta minuter musik för mycket i de flesta kanaler numera.

Också det mindre kända men betydligt ambitiösare bandet Gentle Giants Cogs in Cogs blir en tredelad svit i Mehldaus skickliga händer. Skivan avslutas av en tredje svit, Heaven, som innehåller inslag från bandet Yes Starship Trooper.

Även om stilbildaren Mehldau är känd som en av de senaste årtiondenas solidaste jazzpianister, med bland annat fler än tio traditionella pianotrioskivor bakom sig, är det inte första gången han vidgar genremässigt ramarna för sitt uttryck.

Den föregående skivan med större sammansättning, Finding Gabriel (2019) ligger inte, med syntar och sådant, klangmässigt långt från denna skiva.

Tidigare har Mehldau färdats tvärsöver domäner på skivor tillsammans med bland annat den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter, kammarorkestern Orpheus Chamber Orchestra och allas vår Willie Nelson.

Trots mångfalden av material på Jacob’s Ladder, är det nog Mehldau hela skivan lång (70’15”). Och strålande jazzpiano saknas inte heller; till exempel på Jacob’s Ladder II — Song som klockar lite över elva minuter bjuder han på fyra minuter pur jazzsolo, vid sidan om bland annat Mellotron och analogsyntar.

Herr Und Knecht med Tobias Bader, som rytande reciterar Hegel, är i sin metalliska inpackning kanske det mest överraskande och samtidigt mainstreampublikvänligaste spåret på skivan (till exempel i Finland verkar ju tung rock vara den nya folkmusiken).

Man växlar mellan metallrockande och Zappaliknande mellandelar, men Joel Frahms Coltraneinspirerade sopransax styr stycket in på ett slags jazzspår. Som skarp kontrast fortsätter det klassiskt inramat på (Entr’acte) Glam Perfume med piano, harpa och Becca Stevens sång som också klingade liknande på Finding Gabriel.

Liksom ofta på 70-talet, den progressiva rockens guldålder, är skivan en helhet, ett temaalbum som man kan sitta och lyssna på, koncentrerat igenom, hela skivan lång. Jag misstänker dock att jag ibland kommer att hoppa över Tom Sawyer, som jag definitivt har hört för många gånger i originalversion.

Jan-Erik Holmberg

Var är Valdo?

Eller rättare sagt: Vem var Valdo? — om Valdo Williams och hans enda skiva: New Advanced Jazz

Det finns inte mycket att hitta på nätet om denna pianist. Enligt den korta artikeln i engelska Wikipedia var Valdo O. Williams (30.3.1928 – 8.7.2010) en kanadensisk postbop/frijazzpianist mest känd för sitt trioarbete med Reggie Johnson och Stu Martin. Han uppträdde i kanadensisk tv med Charlie Parker på 1950-talet och med Hal Singer på 1960-talet.

Men andra källor på webben berättar att Williams var född i New York och flyttade till Kanada i början 1950-talet. De tre stycken i vilka han kompade Parker finns förresten på skiva (Charlie Parker Montréal 1953, Uptown Records).

2004 års upplaga av The Virgin Encyclopedia of Jazz känner inte till Williams. I Robin D. Kelleys utmärkta Thelonious Monk, The Life and Times of an American Original, nämns den okända pianisten två gånger. Han spelade i elva veckor med David Amram (då valthornist, senare tonsättare), trumslagaren Dennis Charles och basisten John Ore på klubben Five Spot år 1957. Det andra omnämnandet i boken är i samband med basisten Ahmed Abdul-Malik. Abdul-Malik hade uppträtt med Williams på Five Spot och kallades in för Thelonious Monks gig i stället för Wilbur Ware, som hade blivit matförgiftad av en tonfisksalladsmacka.

I tyska Wikipedia avslöjas några vidare detaljer om Williams. Hans far var kirurg och i hemmet i New York fanns två pianon. I ungdomen spelade Williams där tillsammans med sina vänner Herbie Nichols och Randy Weston. Redan år 1948 sägs han ha experimenterat med friare former av jazz. Sonny Rollins och Jackie McLean var vid denna tid medvetna om hans improvisationer.

Williams spelade på 60-talet bland annat med trumpetaren Bill Dixon, saxofonisten Albert Ayler och den unge trummisen Barry Altschul.

Skivans basist Reggie Johnson är bättre känd, eftersom han har spelat in med Art Blakey, Archie Shepp, Sonny Stitt och andra. Trummisen Stuart Martin är också kändare än pianisten och spelade in med Quincy Jones, Sonny Rollins, Tomasz Stanko och andra.

Så här skriver pianisten om sin musik på konvolutet:

At times my music disgresses into areas that sound like "no time ad lib." But are in reality rapidly changing meters.

I have trouble understanding why people can read newspaper articles about war, sex, violence, murder, etc., every day, and yet when music, which is a reflection of their daily lives, is presented the majority of people question or reject it.

I feel that my music is an emotional reflection of the times and academically valid.

Valdo Williams förefaller vara den saknade länken mellan Monk, Herbie Nichols – och Cecil Taylor. Hans enda skiva, inspelad år 1966, innehåller fyra snabba och långa stycken. Om man lyssnar noggrant kan man höra att en bit av skivans kortaste låt Move Faster har klippts bort, kanske för att få plats för två stycken per LP-sida.

Desert Fox som inleder skivan ligger nära John Coltranes Impressions eller Miles Davis So What. Det är fråga om samma typ av tvåackordsunder, men med betydligt fler toner i de rika ackorden som påminner om Red Garlands eller Wynton Kellys block.

Bad Manners låter som om Herbie Nichols och Bud Powell skulle spela tillsammans dirigerade av Thelonious Monk, tills Cecil Taylor vandrar in – och ut igen, med tanke på att svängen återupptas.

Varför inte denna unika pianist gjorde fler skivor, förblir (tills vidare?) ett mysterium.

Jan-Erik Holmberg

 

Rubalcaba den tredje ensam i Esbo

Gonzalo Rubalcaba

April Jazz, Esbo kulturcentrum

27.4.2022

Den år 1963 födda afrokubanska pianisten Gonzalo Rubalcaba hade publiken i sin hand då han presenterade ett genomsnitt av sin karriär. Rubalcaba slog igenom internationellt på 80-talet, bland annat genom Dizzy Gillespies skiva Gillespie Live with Gonzalo Rubalcaba.

I den tekniskt briljanta pianistens program fanns både egna kompositioner och verkliga örhängen från gångna årtionden.

Intrycket från konserten var att han tycks göra precis vad han vill. Rubalcaba föreföll som en utväxt från Bösendorfern, men tidvis förde han också en djärv och framgångsrik kamp med det mäktigt klingande instrumentet.

Anslaget och pedalbruket var exakt och raffinerat. Spelstilen var mycket perkussiv (han har även studerat och spelat slagverk). Men stilen var också traditionellt pianistisk. Han verkade utforska gränserna för vilka ljud man kan producera med flygeln – men utan att föra händerna innanför locket.

Extremt är kanske ordet. Extrema pauser i långsamma partier varvade med extremt snabba löpningar. Extrem kontroll, men under frihet – exempelvis arpeggierat tremoloackord som flinkt studsar och accelererar som en gummiboll.

Bild: © Olli Leino

Gratitude som inledde konserten var en mollblues med ett fragment Giant Steps inbyggt i slutet. Det är enligt pianisten en äldre egen låt som aldrig spelats in. Den efterföljdes av basisten Charlie Hadens ballad First Song som här fick lån eller inslag som förde tankarna till standards som Someone To Watch Over Me och You Don’t Know What Love Is. Son XXI var staccato och dissonans för hela slanten, men över en repeterad tydlig växelbas i vänster hand och under full disciplin.

De tre egna styckena spelade Rubalcaba intressant nog från noter. Tydligen spelar han inte dem så ofta. Balladen Yolanda är namngiven efter hans dotter medan Joao hänvisar till sonen. Yolanda börjar med några toner som för tankarna till Que Será, Será men påminner i slutet aningen om I Blame It On My Youth.

El Manisero var det första stycket som tämligen lätt kunde kännas igen, trots att pianisten bröt upp stycket genom att spela olika fraser i olika tempo – som om man skulle ha limmat ihop bitar från diverse inspelningar. Liknande metoder användes i det första extranumret Besame Mucho. Bägge stycken anses ofta vara utslitna, men Rubalcaba bevisade motsatsen.

Gonzalo Rubalcaba är musiker i tredje led. Hans far, pianisten Guillermo Rubalcaba, var en känd orkesterledare och kompositör liksom farfadern Jacobo Rubalcaba. Som en mycket lämplig konsertavslutning hördes Rubalcaba den äldstes El cadete constitucional, som med inslag av John Philip Sousas The Stars and Stripes Forever, var något av en hit i Kuba för cirka 100 år sedan.

Jan-Erik Holmberg

https://apriljazz.fi

 

Så bra att man behöver två?

Det var en liten överraskning för mig att jag äger två exemplar av skivan Lookin’ at Monk. Men så kan det gå då minnet inte blir bättre med åren.

Informationen på skivpärmen är ju ganska oemotståndlig; Johnny Griffin och Eddie ”Lockjaw” Davis spelar Thelonious Monks låtar. Därför har jag tydligen två gånger ansett mig behöva skivan. Den ena gången till priset 6 €, den andra för 7 €. Tyvärr vet jag inte vilken är köpt senare, så det är omöjligt att säga något om kursfluktuationerna gällande begagnade exemplar av skivan.

Skivan är inspelad år 1961 och förutom de två tenorerna spelar pianisten Junior Mance, basisten Larry Gales och trumslagaren Ben Riley – en bra sammansättning för Monks sju stycken. Griffin, som kallade för världens snabbaste saxofonist, hade redan spelat med Monk medan Gales och Riley ännu hade det framför sig.

Att skivan var ett bra köp konstaterade jag säkert (bägge gånger) direkt då den utmärkt svängande In Walked Bud startar, med två tenorer som i oktaver spelar temat. Lockjaw hörs i högra kanalen och Griffin till vänster. Vardera spelar var sin ballad; Griffin tar ’Round Midnight medan Davis spelar Ruby My Dear.

Junior Mance lägger upp fina, vackra och spänningsfyllda ackord. Han är betydligt närmare Bud Powell än Monk, men man hör också äldre jazz- och bluesrötter i hans koncisa och detaljerade spel. Gales och Riley garanterar en intensiv sväng skivan igenom.

Samtliga stycken hör till de mest kända av Monks kompositioner. Man har arrangerat materialet lätt genom att exempelvis dela upp temorna mellan blåsarna och genom att skapa dramatik genom rytmisk variation mellan låtarnas delar.

Jan-Erik Holmberg

 

 

Långsamma elektroniskt kryddade triotoner

Joona Toivanen Trio

Both Only

(We Jazz)

Det är sällan ett tema spelat med kontrabas låter så naturligt och motiverat. Tapani Toivanen placerar tonerna exakt rätt i sitt stycke Enlightened. Det är väl bäddat för brodern Joona då det är dags för solo. Olavi Louhivuoris cymbalarbete med jämnt tickande samt långa toner från sizzleplåten bidrar till dramatiken väl.

Both Only är pianisten Toivanens sjätte trioskiva. Den första, med samma musiker, kom år 2000.

På den föregående skivan XX (2017) frångick trion en traditionellare uppbyggnad med uttalade harmonier och solon till fördel för större abstraktion. Nu fortsätter de i samma riktning.

Sex av skivans nio stycken är signerade av trion gemensamt, vilket tyder på kollektiv improvisation, komposition mer eller mindre i stunden.

Det korta titelspåret inleds med gnisslande stråkspel på basen och annat händer inte, förutom en elektronisk ljudvägg som sakta stiger fram.

In Place för tankarna till Iro Haarlas musik. Det är fråga om samma slags långsam vandring runt ett ackord som aldrig tycks upplösas harmoniskt men nog hela tiden antyder rörelse på ett svävande sätt.

Skivan innehåller huvudsakligen långsamt flytande musik utan några tillstymmelser till virtuositet i form av snabba löpningar. Musiken är allt annat än dramatisk, hellre kontemplativ.

De akustiska ljuden är ofta elektroniskt bearbetade och man har också gjort överdubbningar. Med undantag av Enlightened hittar man inte här traditionell kollektiv jazzsväng. Snarast går man mot det andra hållet, som i Direction där pianisten och basisten verkar spela ovetande av trumkompet.

Jan-Erik Holmberg

 

Långt och kort, improviserat och komponerat med Sid Hilles trio F#²

F#²

Scientifically Proven & Clinically Tested

(Satnamusic)

Pianisten och kompositören Sid Hille flyttade från Tyskland till Finland sommaren 1994. Sedan dess har han gjort runt tjugo skivor. Trion med basisten Jori Huhtala och trumslagaren Markus Ketola har funnits sedan våren 2016. Då hette den FIS (Free Improvising Spirits). På debutskivan The Wannsee Punk (2018) stavas trions namn f#. Nu heter de f#².

Debutskivan innehöll helt improviserad musik, men det var inte stilmässigt fråga om traditionell frijazz, i vilken man ofta undviker pulserande rytmer eller ackordföljder som går att känna igen.

På den nyare skivan är det både och – komponerat och i stunden skapat – men även både puls och rubato, medan graden av vanlig tonalitet varierar.

Fyra av skivans stycken är från beställningsverket In Dialogue för en utställning med Dialoger arbeten av Tapio Wirkkala och Rut Bryk på Esbo moderna konstmuseum EMMA. https://emmamuseum.fi/sv/utstallningar/visningslagret-bryk-wirkkala/. Pepa Päivinen medverkar på dessa spår med frodiga saxofoner och mystifika flöjtar. De fyra styckena Fire, Concrete, Air och Glass bildar en egen helhet inom helheten. Man kan gärna lyssna på dem i följd, även om det kräver att man hoppar mellan spåren.

Heavy som inleder skivan motsvarar bra sin titel. Ketola bankar på som han förmodligen gjorde i sin ungdom som rocktrummis. Huhtala kryddar tidvis den tunga rytmen på jamaikanskt vis, medan skivans andra gäst, Herbert Könighofer, ersätter den lyckligtvis frånvarande distgitarren med geschwint slingrande saxofon.

Könighofer, som är från Österrike, har spelat i band som Moon on High och Jesus Christ Smokes Holy Gasoline. Han medverkar lyckat även på Sax Speak med svordomar genom saxofonmunstycket och på Fragile, som med lyrisk sopransax och Rhodes direkt för tankarna till Chick Coreas Return to Forever.

Den korta Bossa II är en annorlunda bossanova. Elpianot körs genom en ringmodulator som gör det minst sagt svårt att uppfatta harmonierna. Därefter lägger man steglöst i en lugn men ryckande ECM-växel i Glass.

Resolution är traditionell frijazz av lämpligt format och den psalmliknande Morning Mood som avslutar skivan håller också moderat längd.

Skivan kan rekommenderas för både den som gillar längre låtar och för den som föredrar kortare bitar. Det finns nämligen stycken av bägge slag på den.

Jan-Erik Holmberg

 

 

Årets skivor genom åren – många år och än fler skivor

Det är på många håll en tradition att utse årets skiva eller skivor. Jag har gjort det för HBL:s räkning i många år. Här är resultaten för de senaste 20 åren. Den aningen varierande dispositionen speglar tidningens rekommendationer genom åren.

2002

U-Street All Stars: Helsinki Sessions (Blue Note 7243 54005220) Årets inhemska jazzskiva, utan några som helst tvivel. Isbergets topp vad gäller inhemsk jazz? De unga energiska pojkarna speglar huvudstaden i början av 2000-talet utan att glömma var musiken härstammar ifrån. Bra - "To the last drop".

Brad Mehldau: Largo (Warner Bros. 9362 48114-2) Brad Mehldau bevisar att Bugge Wesseltoft har åtminstone delvis fel då han påstår att den amerikanska jazzen är död (eller   luktar konstigt). Denna gång spelar inte Mehldau den strålande pianotriojazz han är känd för. Pianisten fusionerar på nytt sätt – men strålande pianospel finns det ändå på Largo.

Tom Harrell: Live Den här skivan kan få en att stanna upp. En mycket fin trumpetist, en mycket fin musiker. Och alldeles för okänd.

Eero Koivistoinen Quartet: Utu (Silence SLC 010) Koivistoinen med fint, svängande band  (bl.a. Seppo Kantonen) spelar de hållbara sångerna – inhemska folksånger. Melodierna blir tidlös, varm jazz utan att mista sin ursprungliga enkla skönhet. Koivistoinen låter personlig - som Koivistoinen.

2003 

Johanna Iivanainen ja Eero Koivistoinen yhtye - Suomalainen, Silence SL017

Stan Getz - Bossas and Ballads; The Lost Sessions, Verve 0602498010983

The Bad Plus - These Are The Vistas, Columbia 5106662

Iivanainens & Koivistoinens skivas styrka ligger i det generösa konceptet. De har i stället för att göra introspektiv musik för sig själva och andra musiker valt att göra en skiva med kända sånger i stiliga tolkningar. Jazz för hela familjen - eller hela landet.

Att alla i bandet är av toppklass, låter inspirerade och i god form gör inte saken sämre.

Man kunde ju tänka sig att det finns tillräckligt många Stan Getz -skivor här i världen (gott och väl över hundra olika enligt allmusicguide). Men vilken lycka ändå att det kommer en till. Sällan kommer det nyinspelade skivor med samma känslodjup som denna skiva.

Ärlig, tidlös jazz av mästaren.

The Bad Plus förnyar pianotriospråket kanske mera än någon sedan 60-talet. Trion omfattar dagens rytmer men på jazzens villkor. Inga gamla bitar utan t.ex. Blondie- och Aphex Twins –låtar. Intensivt men naturligt...för vår tid.

2004

Jarmo Savolainen – Solo Duo Trio, Ksjazz

Nu är skivan åter i spelaren. Då det veckovis kommer ut nya jazzskivor blir det inte alltid så mycket ”speltid per skiva”. Trots att merparten av den rika jazzflora som blomstrar på vår oavhängiga skivmarknad är angeläget och motiverat material är sanningen att få skivor hittar tillbaka till min spelare efter att de recenserats.

Jarmo Savolainens Solo Duo Trio är en av dessa få. Den kommer att hitta sin väg in ovan laserstrålens avläsande öga många gånger. Troligen ännu efter flera år.

Skivan är inte bara en milsten inom finsk solopianojazz.

Då solospelet expanderar till duo- eller trioform tillsammans med Sonny Heiniläs träblås och Maria Ylipääs vokaler fortsätter allt tala för att det här är varaktig musik. Savolainen har arbetat spontant och med tillit på sig själv – det bästa en musiker kan göra, om mod därtill kan uppbringas. Han ror i hamn såväl Tjajkovskij som Jobim och framförallt sina egna tankeflöden i form av de tretton egna kompositionerna som rangerar från ögonblicksbilder till djuplodande expeditioner i det inre själslandskapet.

Shelter framförd tillsammans med Heiniläs tankfullt lyriska sopransax kan nämnas som ett exempel av de mästerverk skivan innehåller.

2005

Five Corners Quintet - Chasin’ The Jazz Gone By, Columbia

Femkantskvintetten är årets inhemska jazzhändelse. Själva musiken är inte direkt nyskapande, det är fråga om uppdaterade 50- och 60-talsstilar, men man har populariserat den tvättäkta jazzen så att musiken fått kanske fler lyssnare än någonsin i vårt land. Eller är det bara publiken som blivit bättre på att lyssna?

Tapani Rinne – Silent Night, Rockadillo/Zen

Julskivor är bland det tråkigaste som finns – särskilt då julmusiken redan ljuder en månad före afton. Om julskivan normalt spelas ett par gånger årligen är Tapani Rinnes nya julskiva är ett undantag. Stilla natt och Rudolf med röda mulen har omarbetats till den grad, att skivan även fungerar under andra årstider. Ändå skapar musiken julstämning.

Thelonious Monk Quartet with John Coltrane at Carnegie Hall, Emi/Blue Note

Årets fynd bland äldre jazz – den utmärkta musiken har väntat 48 år i arkivet. Jämfört med det mesta inom rytmmusik är Monk ännu före sin tid, men kanske publiken har hunnit några steg i kapp med 50-talets modernaste sound.

2006

Teemu Mattson, Free agent records/distr. Töölön musiikkitukku

Umos unge trumpetare Teemu Mattsson serverar en lyckad kombination av glasklart skimrande klanger och exalterade rytmer. I bandet finns välkända yngre jazznamn, bl.a. pianisten Mikael Jakobsson. Mattssons nordism är hellre sommaraktig och ljus än mörk och höstdyster.

Bitter Sweet – Instant Bogaloo, Rytmihäiriö/distr. FG-Naxos

Bitter Sweet med klaviaturvirtuosen Max Tabell i centrum kommer med sin andra skiva efter sju år. Följaktligen är skivan minst sju gånger bättre än debuten T for Three. Groovy! - och rolig till tusen. För alla vänner av retroklaviaturer.

Korpi Ensemble – Trails, Jupiter –Texicalli

Johanna Iivanainens röst har länge hört till det raraste man i jazzsångväg kan höra i vårt land. Nu är hon ännu bättre, med mera styrka och djup i tolkningen. Hannu Oskala för dragspelet till en ny klangvärld. Visa, folk, rock och bossa – i ett stort jazzigt paket.

2007

Det ges ut 50–60 inhemska jazzskivor årligen, så det är inte lätt att välja ut tre. Men då erbjuder jag, för att visa hur bred jazzvärlden är, tre helt olika alternativ.

The Stance Brothers – Kind Soul, Ricky-tick

Ny-lyxgroove. Trumman, trumman, trumman, vad annat kan man säga, förutom: producerad jazz för det moderna danspartajet. Afrofrisyr förespråkas. Ännu brottsligare live, dock.

Manuel Dunkel – Darn That Dream, Ksjazz

Nu-mainstream. Svängare med sympatiskt djup. Den varma skivan är genom Dunkels eleganta saxofon en symbol för den traditionen

Mikko Innanen & Innkvisitio – Paa-Da-Pap, Tum

New-avantgarde. Jag lånar mig själv: Kombinationen av transistorer och akustiska ljudagenter ger kvartetten ett helt eget sound. Svartvita eller kanske industriellt gråblå bilder av experimentella cyklotroner tonas fram i lyssnarens sinne. Rymden är inte heller så långt borta, men fortfarande ett tämligen stort ställe. Inkvisitionens tre främsta vapen verkar vara över, rask och ning.

2008

Mikko Hassinen: Traveller (Texicalli)

En fin sak med Mikko Hassinens skiva är musikens universella karaktär som får en att fundera över genreklassificeringar. Traveller är ett levande exempel på att gränserna mellan olika musikslag är i färd att suddas ut. Hassinens distinkta orkestrala handstil klingar rikt samtidigt som instrumentalsolisterna får säga sitt – och gör det med eftertryck.

E.S.T: Leukocyte (Act)

Det kommer inga fler nya skivor av Esbjörn Svensson som på sommaren dog till följd av en dykningsolycka. Redan det är en orsak att skaffa denna skiva. En annan orsak är att skivan innehåller djuplodande, progressiv musik.

Jouni Hokkanen: Jazzoo (egen produktion, JH2008-1)

Det görs fina skivor även utanför Helsingfors. Basisten Hokkanen som är hemma från Jyväskylä bor numera i Björneborg, som inte är ett särskilt jazzigt ställe då det inte är festivaltid. Samtida svängjazz som kombinerar färska intryck med traditionen.

2009

Vi sålde våra hemman - Emma Salokoski & Ilmiliekki Quartet, Suomen musiikki

Visskivan visar att visan lever – som modern jazz. Jan Johansson gjorde samtida jazz av folktoner på 60-talet. Denna skiva är ombud för detta årtiondes jazz.

Emma Salokoskis trovärdiga sång fungerar på vilket språk hon än väljer.

Tomasz Stanko Quintet – Dark Eyes, Ecm

Det är alltid en händelse, då finska musiker spelar med internationella toppar, som nu med Tomasz Stanko. Alexi Tuomarila och Olavi Louhivuori lyckas väl på skivan, som ger det bästa från bägge jazzvärldar; USA och Europa.

Kalle Kalima & K-18 – Some Kubricks of Blood, Tum Records

En häpnadsväckande samling mer eller mindre abstrakta impressioner från Kubrick-filmer. Veli Kujalas kvarttonsdragspel är unikt och kanske förbryllande i klangen.

Ytterligare en dimension är att här samarbetar avantgardister från olika generationer. På bas finns Teppo Hauta-Aho, m/41, som även spelat in internationellt, bl.a. med Cecil Taylor.

2010

Pekka Tuppurainen – Röd/Blå, Ilma/Aeon

Frijazz och ny teknologi går hand i hand på Röd/Blå. Ljuden som Pekka Tuppurainen skapar elektroniskt är ofta sträva och vassa. Musiken väcker tankar om skillnaden mellan ljud och musik. Men det finns också tonala stycken på dubbeln.

Det är unik musik - vardagsmat för få öron.

Jussi Lampela Nonet feat. Jukka Eskola – Lampela X Eskola, Ricky-Tick

Jussi Lampelas musik med trumpetaren Jukka Eskola i huvudroll som gjordes studiolive på äkta magnetband klingar lyxigt.

Arrangemangen är ytterst fylliga och musiken har en rik dynamik. Nonetten klingar transparent vilket gör det lätt att följa stämmornas färder, som ofta lockar till längre tankebanor.

Dave & Donner - More Than 123, Tum Records

Mästarnas musik har starka rötter i blues, men i en New Orleans – anda där man inte bygger fållor för genrer. Jazzen serveras här i rustika men rimliga portioner.

Som sagt, det finns 30 minuter och 36 sekunder bra musik på skivan. Ingen utfyllnad.

2011

Iro Haarla Quintet, Vespers (Ecm)

Skimrande musik som är mycket svårare att förklara än att lyssna på. Pianisten och harpisten Iro Haarlas andra skiva för Ecm-bolaget balanserar skickligt mellan sofistikerad modernism och traditionella skönhetsvärden.

Kari Ikonen & Karikko, The Helsinski Suite (Eclipse Music)

Kari Ikonen skriver musik utan tonala kompromisser men lyckas ändå presentera det på ett inbjudande sätt genom sin fantasi och humor. Skalan av stämningar är bred – från tidlös skärgårdsbild via nostalgistämplad stadsmiljö till de lustigare sidorna av livet.

Gourmet, Cosmopolitan Sideshow (Fiasko)

Det är ganska få skivor som innehåller tubasolon. På Gourmets tredje skiva hörs förutom Petri Keskitalos tuba även Veli Kujalas dragspel.  Det fjortonåriga bandet blandar på sin tredje skiva kabaréklingande konst(häst?)jazz - med ett och annat. Det är så bra att man inte riktigt får sagt det.

2012

Bugge Wesseltoft, Songs (Jazzland)

Först i år har Bugge Wesseltoft tagit sig an klassikerlåtarna han hört och spelat hemma sedan 70-talet. Norrmannens solopianojazz är sparsam vad gäller toner och tempo. Pianisten respekterar de kända melodierna, som exempelvis Darn That Dream eller Moon River, men går i en annan, tankfullare riktning än vad jazzpianister i regel gör. Det skapar en rofylld och personlig värld genom uttrycksfulla bearbetningar.

Lightboxer (Texicalli)

Inhemska Lightboxer bjuder på fräsch och personlig jazz, utan de vanligare hänvisningarna till 50 – 70-talsjazzstilar som hörs på många inhemska jazzskivor. Saxofonisten Markus Holkkos och gitarristen Aki Haaralas låtar kan föra tankarna till Led Zeppelin, men också till ståltrådsband, surf-rock eller vilda västern-ljudspår. Den mörktonade stämningsskaparen har nästan beroendeskapande, glänsande grooves.

Vijay Iyer Trio, Accelerando (Act)

Indisk-amerikanske Vijay Iyer med trio (Stephan Crump, bas och Marcus Gilmore, trummor) excellerar i rytmiken som ofta är polyrytmik. Man vill inte kalla trions musik experimentell, eftersom allting fungerar så väl. Inte bara rytmerna är tidvis osannolika med fina asymmetriska detaljer. Samma finessrika dissekerande hör man också i harmonierna och melodifraserna som trots vågade dissonanser kan låta som världens naturligaste sak. En nyskapande fullföljning av det traditionella pianotrioformatet.

2013

Ja, detta är en kort men desto orättvisare lista. Jag bara hört en bråkdel av all jazz som utges världen runt. Jag har knappast ens hört alla inhemska jazzskivor som utgetts i år. Och alla man hört minns man inte. Men dessa tre skivor minns jag: Roligast är kanske Dalindèos Kallio, på vilken man med kryddor som tango och ståltrådspop skapar en virtuell nostalgi.

ASJOs (Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra) The Story of Us är helt enkelt en av de senaste tidernas bästa storbandsskivor. Här finns det bästa av två världar; traditionellare klassiskt svängmaterial med ekon av Ellington, men också stycken inspirerade av samtida musik, exempelvis Arvo Pärts. Toppmusiker och -sväng är det.

Få känner till den danske pianisten Nikolaj Hess. Skivan Trio innehåller klassisk men även nyfiken pianotriojazz. Den utsågs även i Danmark till årets bästa jazzskiva. Smakprov finns på hans hemsida. Lyssna på den underbara versionen av Dylans Make You Feel My Love

2014

Min utgångspunkt är det jag mest hör och vet något om, nordiska skivor.

Lindborg Sjöstedt & Daniel: Soon (Connective records), låt vara att både koncept och saxton påminner om vad Sonny Rollins gjorde i tiderna. Det är ändå fråga om en uppdaterad syn på saxtrio med tydliga känslolägen av olika slag. Skivan kan också ses som en eloge till Rollins, som sagt att han gillar den. 

Joona Toivanen Trio: November (Camjazz), det finslipade kollektiva uttrycket håller på den femte skivan en mycket hög nivå. Toivanens anslag är behagligt och de rytmiska fraserna sinnrikt varierade. Men det är ändå de lyriska och kromatiskt väl doserade kompositionerna som griper i första hand.

Jarmo Saari Republic (Rockadillo), för en gångs skull är det svårt att kategorisera den föreliggande skivan. Prog, fusionsjazz, bluesrock, världsmusik, funk? Jo och nej. Skivan tål många lyssningar – det finns mycket att bita i under den lite söta ytan. 

2015

Raoul Björkenheim Ecstasy, Out of the Blue

Ecstasy gör musik med stor bestämdhet och skarp attityd. Inget är halvdant, osäkert eller slumpmässigt även om bandet ofta improviserar utan skyddsnät. Musiken, som pressar in sig i lyssnaren genom varje kavitet och por, bygger inte barriärer mellan genrer utan förenar lyssnare som har olika musikaliska öron.

Tigran Hamasyan, Yerevan State Chamber Choir, Dir. Harutyun Topikyan, Luys i Luso

Den armeniska kyrkomusiken möter samtida klassisk komposition och improvisation. Resultatet är magiskt då Tigran lägger in moderna jazzharmonier mellan de ekande stämmorna. Pianojazz eller medeltida körmusik – epoker och stilar mistar sin betydelse men andens kraft och seklers visdom lever.

Verneri Pohjola, Bullhorn

Behövde bara ett återbesök på 34 sekunder (den första tonen från trumpeten då) för att inse att denna skiva från årets början hör till årets toppar. Den håller även de återstående 62 minuterna och 13 sekunderna. Girls Of Costa Rica på 9 minuter är ett av mina favoritspår.

Årets låtar:

Vijay Iyer: Hood (Break Stuff, Ecm) – Rytmen, repetition med variation och klimax.

Teddy’s West Coasters: Those Summer Days (Volume 1, Khy/Suomen musiikki) – Soundtrack med för sommaren med nostalgi

Kasperi Sarikoski & Nuance: Essence (Essence, Fredriksson Music) – Basunen spelar vackert en vacker melodi. Vackert.

2016

Iro Haarla, Ante Lucem (ECM)

På Ante Lucem klingar pianisten och harpisten Iro Haarlas musik i all sin glans då jazzkvintetten möter Norrlandsoperans symfoniorkester som leds av Jukka Iisakkila.

Den som följt med Haarlas musik under de senaste åren känner nog igen stämningarna. Hon har ett eget sätt att leda tonerna framåt på ett avvaktande men otvunget sätt.

Det stora orkesterformatet ramar dock in växlingarna tydligare. Konsertskivan är därför ett öppnare inlopp till Haarlas mångfacetterade tonvärld än tidigare inspelningar.

Ante Lucem består av fyra besläktade kompositioner med ett genomgående ämne - kampen mellan mörker och ljus. Det är lätt att höra detta, även inom delarna. Men trots den svartvita grundtematiken blir det som så ofta i det levande livet; olika belysning ger talrika skiftningar.

Lyssnaren får vara beredd på många omkast. I musiken finns enkla motiv med vackra stråkar som fond men också kluster och friare tonalitet.

Stämningen svänger många gånger under skivan; detta är de stora kontrasternas musik, en dynamisk berg- och dalbana som löper via oväntade krökar.

2017

Årets pianotrio

Joona Toivanen Trio, XX (CamJazz)

Landets förmodligen äldsta pianotrio firar tjugo år med en skiva på vilken mindre är mera. Utan egentligen ett enda vanligt jazzsolo kristalliserar Joona Toivanen, Tapani Toivanen och Olavi Louhivuori fram en gemensam vision där rollerna växlar.

Årets fria

Black Motor, Branches (We Jazz)

Trion spelar som tidigare med stor intensitet och anarkistisk attityd, men uttrycket är nu elegantare än. Kannistos ypperliga saxofonton är i centrum, men även rytmiskt står bandet på toppen. Både rubatona och de stadigt pulserande rytmerna svänger som i Coltranes senare band.

Årets bigband

Njetnjet 9, Dark Soul (Eclipse)

Ville Kyttäläs nonett Njetnjet 9 låter ibland större än ett storband. Själv kallar han musiken retrofuturistisk. Inhemska popjazzstämningar och amerikansk polisserieatmosfär blandas med nyare effekter. Den fylligt klingande skivan överraskar positivt den som missade bandets debutplatta i fjol.

Årets solopiano

Bugge Wesseltoft, Everybody Loves Angels (ACT)

Den norske pianisten Bugge Wesseltofts soloskiva kretsar runt änglar. Wesseltoft bjuder på en intim bit av sin själ via den stilla men kraftfulla musiken. Skivpärmen och temat ger julkänsla, men det är inte fråga om en julskiva, även om den luftigt klingande skivan spelades in i Lofotkatedralen mitt i vintern.

Årets roligaste

Hutera, Here It Is! (Vasara)

Hutera har existerat i all tystnad i sex år. På debut-Lp:n är det fråga om souljazz i samma anda som fört till exempel Jukka Eskola och Timo Lassy mot framgångar, fast med lite tuffare attityd och sound. Skulle de spela live oftare kunde de bli lika populära som Dalindeo eller Eskolas Soul Trio.

Årets saxofonskiva

Eero Koivistoinen Quartet, Illusion (Svart)

Eero Koivistoinens saxofonspel borde inte efter hans många år i branschen längre överraska, men gör det ändå. Både tenor- och sopransaxen är finslipad. Genom årtiondena har fyllnadsmaterial kokat bort och lämnat kvar essensen. Denna inspelning blev den sista i Rundradions rivna studio M1.

2018

Amaro Freitas, Rasif (Farout)

Amaro Freitas är en ung pianist från nordöstra Brasilien med fullfjädrad teknik och ett eget sound. På skivan omfamnar jazzen bland annat maracatu, frevo och baião. Att Freitas känner både traditioner och det senaste från bägge kontinenter är klart. De lokala traditionerna finns med även då det går mot vågade intervaller, kluster eller nästan atonala sfärer.

Trygve Seim, 
Helsinki Songs (ECM)

Trygve Seim skrev den största delen av musiken för Helsinki Songs i Tölö. Musiken på saxofonistens åttonde skiva för ECM är huvudsakligen lugn, med milda melodier och makliga tempon. Det är lyriskt, tidvis lite melankoliskt, men inte sentimentalt. Seims mångfacetterat klingande saxofoner bildar tillsammans med de övriga instrumenten en fusion mellan folkligt fritt och urbant strukturerat.

Mopo, Mopocalypse (We Jazz)

Under nio år har inte i mopedens grundidé förändrats; fortfarande kör trion med humor, fart, vemod, dysterhet, hyss och anarki. Rytmiskt låter det också som tidigare – både rakt rockande och sned swing finns med. Melodierna följer av mopedhjul inkörda spår, men den fjärde skivan är mer raffinerad i klanger och som verk helgjutet.

2019

Anton Eger: Æ (Edition)

Klanger och rytmer från både äldre och nyare popmusik, men också energiskt och finessrikt trumarbete – musik som har den i dag ovanliga förmågan att överraska.

Æ är en unik skiva, inte minst i sättet hur elektroniska ljud förbinds med konventionellare bruk av instrument och andra apparater. Eger mottog nyligen danska statens pris för skivan.

Brad Mehldau: Finding Gabriel (Nonesuch)

Skivan är utan motstycke inom jazz. I Mehldaus crossover är det inte musiken som kommer från pop- eller rockhåll, utan de samhälleliga ställningstaganden som dessutom fullgörs utan sjungen lyrik.

Det är en tidsbild av de senaste åren – både vad gäller musiken och den intellektuella inramningen via andra medel. Så här slutade tiotalet, säger man kanske en vacker dag.

Carsten Dahl Trinity: Painting Music (ACT)

Trion förnyar suveränt gamla örhängen som Autumn Leaves eller Over The Rainbow. De stryker inte alltid medhårs, utan tar sig förtjänta friheter.

Painting Music är en skiva av en mogen pianist och en av de bästa och mest helgjutna pianotrioskivorna från nordiska breddgrader på flera år.

2020

Reid Anderson, Dave King, Craig Taborn: Golden Valley is Now (Intakt)

Det är mest Taborns syntar som hörs på skivan, men också basisten Anderson och trummisen King pular med elektronik. De exakta och tidvis repetitiva styckena för tankarna mot Kraftwerk eller elektroniska nyvågsband från 80-talet.

En stor skillnad till 70/80-talets electronica är att de inte använder sequencer utan spelar allt med händer och fötter.

Terje Rypdal: Terje Rypdal, What Comes After, Whenever I Seem To Be Far Away, Descendre, Conspiracy (ECM)

Jazzåret 2020 var aningen klent, inte bara vad gäller konserter, men för vänner av Rypdal var det fest. Fyra nyutgåvor och nyheten Conspiracy, den första på 20 år, visar att gitarristen hade en egen röst redan på 70-talet. En röst som består – slitstark och trendlös musik. Har hållit för mig i över 40 år.

2021

Wadada Leo Smith - Trumpet

Wadada Leo Smith, Vijay Iyer, Jack De Johnette - A Love Sonnet for Billie Holiday

Wadada Leo Smith, Bill Laswell, Milford Graves - Sacred Ceremonies

Wadada Leo Smith Great Lakes Quartet - The Chicago Symphonies (TUM)

Årets skivor blir för min del årets bolag och artist. Inhemska TUM har i år gett ut fyra album med Wadada Leo Smith, som den 18.12 fyller 80 år.

På A Love Sonnet for Billie Holiday spelar trumpetaren med klaviaturmästaren Vijay Iyer och trumveteranen Jack DeJohnette. Trippelboxen Trumpet är soloverk inspelade i Pojo gråstenskyrka. Sacred Ceremonies består också av tre skivor. Smith spelar duo och trio med trumslagaren Milford Graves och basisten Bill Laswell.

The Chicago Symphonies innehåller fyra skivor och lika många symfonier för kvartett. Bland annat Henry Threadgill och John Lindberg medverkar.

Smith är en improvisatör och avantgardist men har trots det en stark koppling till traditionen. Därför svänger musiken — både solo och med band.

Jan-Erik Holmberg