Mehldau
släpar nu mest på progekorset i stället för Bebopbojan
Brad Mehldau
Jacob’s Ladder
(Nonesuch, 2022)
Det är stora format och än större kontraster på
pianisten Brad Mehldaus skiva. Av Rushlåten Jacob’s Ladder
bygger han en svit med själva låten i mitten. Men det är inte så lätt att känna
igen det kanadensiska progbandets sång om man inte är en inbiten Rushdiggare.
Betydligt lättare är det med bandet kanske kändaste
låt, Tom Sawyer. Den är kanske avsedd att vara en någorlunda radiovänlig
och igenkännlig bit, men å andra sidan är nästan åtta minuter musik för mycket
i de flesta kanaler numera.
Också det mindre kända men betydligt ambitiösare
bandet Gentle Giants Cogs in Cogs blir en tredelad svit i
Mehldaus skickliga händer. Skivan avslutas av en tredje svit, Heaven,
som innehåller inslag från bandet Yes Starship Trooper.
Även om stilbildaren Mehldau är känd som en av de
senaste årtiondenas solidaste jazzpianister, med bland annat fler än tio
traditionella pianotrioskivor bakom sig, är det inte första gången han vidgar genremässigt
ramarna för sitt uttryck.
Den föregående skivan med större sammansättning, Finding
Gabriel (2019) ligger inte, med syntar och sådant, klangmässigt långt från
denna skiva.
Tidigare har Mehldau färdats tvärsöver domäner på
skivor tillsammans med bland annat den svenska mezzosopranen Anne Sofie von
Otter, kammarorkestern Orpheus Chamber Orchestra och allas vår Willie
Nelson.
Trots mångfalden av material på Jacob’s Ladder, är det
nog Mehldau hela skivan lång (70’15”). Och strålande jazzpiano saknas inte
heller; till exempel på Jacob’s Ladder II — Song som klockar lite över
elva minuter bjuder han på fyra minuter pur jazzsolo, vid sidan om bland annat Mellotron
och analogsyntar.
Herr Und Knecht med Tobias
Bader, som rytande reciterar Hegel, är i sin metalliska
inpackning kanske det mest överraskande och samtidigt mainstreampublikvänligaste
spåret på skivan (till exempel i Finland verkar ju tung rock vara den nya
folkmusiken).
Man växlar mellan metallrockande och Zappaliknande
mellandelar, men Joel Frahms Coltraneinspirerade sopransax styr stycket
in på ett slags jazzspår. Som skarp kontrast fortsätter det klassiskt inramat på
(Entr’acte) Glam Perfume med piano, harpa och Becca Stevens sång
som också klingade liknande på Finding Gabriel.
Liksom ofta på 70-talet, den progressiva rockens
guldålder, är skivan en helhet, ett temaalbum som man kan sitta och lyssna på,
koncentrerat igenom, hela skivan lång. Jag misstänker dock att jag ibland
kommer att hoppa över Tom Sawyer, som jag definitivt har hört för många gånger
i originalversion.
Jan-Erik Holmberg
