Var är Valdo?

Eller rättare sagt: Vem var Valdo? — om Valdo Williams och hans enda skiva: New Advanced Jazz

Det finns inte mycket att hitta på nätet om denna pianist. Enligt den korta artikeln i engelska Wikipedia var Valdo O. Williams (30.3.1928 – 8.7.2010) en kanadensisk postbop/frijazzpianist mest känd för sitt trioarbete med Reggie Johnson och Stu Martin. Han uppträdde i kanadensisk tv med Charlie Parker på 1950-talet och med Hal Singer på 1960-talet.

Men andra källor på webben berättar att Williams var född i New York och flyttade till Kanada i början 1950-talet. De tre stycken i vilka han kompade Parker finns förresten på skiva (Charlie Parker Montréal 1953, Uptown Records).

2004 års upplaga av The Virgin Encyclopedia of Jazz känner inte till Williams. I Robin D. Kelleys utmärkta Thelonious Monk, The Life and Times of an American Original, nämns den okända pianisten två gånger. Han spelade i elva veckor med David Amram (då valthornist, senare tonsättare), trumslagaren Dennis Charles och basisten John Ore på klubben Five Spot år 1957. Det andra omnämnandet i boken är i samband med basisten Ahmed Abdul-Malik. Abdul-Malik hade uppträtt med Williams på Five Spot och kallades in för Thelonious Monks gig i stället för Wilbur Ware, som hade blivit matförgiftad av en tonfisksalladsmacka.

I tyska Wikipedia avslöjas några vidare detaljer om Williams. Hans far var kirurg och i hemmet i New York fanns två pianon. I ungdomen spelade Williams där tillsammans med sina vänner Herbie Nichols och Randy Weston. Redan år 1948 sägs han ha experimenterat med friare former av jazz. Sonny Rollins och Jackie McLean var vid denna tid medvetna om hans improvisationer.

Williams spelade på 60-talet bland annat med trumpetaren Bill Dixon, saxofonisten Albert Ayler och den unge trummisen Barry Altschul.

Skivans basist Reggie Johnson är bättre känd, eftersom han har spelat in med Art Blakey, Archie Shepp, Sonny Stitt och andra. Trummisen Stuart Martin är också kändare än pianisten och spelade in med Quincy Jones, Sonny Rollins, Tomasz Stanko och andra.

Så här skriver pianisten om sin musik på konvolutet:

At times my music disgresses into areas that sound like "no time ad lib." But are in reality rapidly changing meters.

I have trouble understanding why people can read newspaper articles about war, sex, violence, murder, etc., every day, and yet when music, which is a reflection of their daily lives, is presented the majority of people question or reject it.

I feel that my music is an emotional reflection of the times and academically valid.

Valdo Williams förefaller vara den saknade länken mellan Monk, Herbie Nichols – och Cecil Taylor. Hans enda skiva, inspelad år 1966, innehåller fyra snabba och långa stycken. Om man lyssnar noggrant kan man höra att en bit av skivans kortaste låt Move Faster har klippts bort, kanske för att få plats för två stycken per LP-sida.

Desert Fox som inleder skivan ligger nära John Coltranes Impressions eller Miles Davis So What. Det är fråga om samma typ av tvåackordsunder, men med betydligt fler toner i de rika ackorden som påminner om Red Garlands eller Wynton Kellys block.

Bad Manners låter som om Herbie Nichols och Bud Powell skulle spela tillsammans dirigerade av Thelonious Monk, tills Cecil Taylor vandrar in – och ut igen, med tanke på att svängen återupptas.

Varför inte denna unika pianist gjorde fler skivor, förblir (tills vidare?) ett mysterium.

Jan-Erik Holmberg